Utsikt från ett hotellrum

Jag bor på Broadway - tjusigt värre. Och en solig dag som denna är utsikten från min balkong på tionde våningen helt okej. Högt läge är tyder på viss klass. Det är väl därför fotograf Martin bor fem våningar ovanför mig.

Det jag tycker mindre bra om är den eviga väntan på hissarna. Här tycks alla tider vara rusningstider men allra värst är det kring frukosttid. För att få åka dit man vill måste man dra sitt rumskort - innan dörrarna stängs. Oftast hinner jag inte det och får då åka upp och ner mellan våningarna några gånger innan jag hamnar rätt. Men inget ont som inte har något gott med sig. Jag har hunnit snappa upp både ett och annat under en veckas hissåkande. Till exempel vet jag att mannen som fyller på varuautomaterna i korridorerna kommer varje måndag.

Lite mindre gillar vi att vårt hotell också hyser en hel hop Kanadafans. Den dag vi skulle åka till Sveriges kälkhockeymatch mot just Kanada fick vi kryssa fram genom lobbyn mellan horder av rödmålade fans. Borde ha förstått att det var ett dåligt omen.

Vi har rejält tilltagna rum med rejält tilltagna möbler. På mitt rum finns två så kallade enkelsängar, stora som dubbelsängar. Någon har sagt att de kallas King size. Jag lutar mer åt Giant size. Men det finns en tjusning i att ha en säng som man kan sova på tvären i.

Värre är skrivbordet eller snarare stolen. Tillsammans är de konstruerade för en tämligen lång person vilket gör att jag får sitta med händerna i höjd med hakan när jag skriver detta. Men vad gör man inte för konsten.

Vancouverborna tycks vara ena riktiga vikingar. Eller så förväntar dom sig att gästerna ska vara det. För kyla är inget problem här och därför kör dom med enkla glas i sina fönster. Blir förstås en naturlig luftcirkulation men också rätt kyligt. Jag och städerskan har dessutom olika syn på vad en dräglig inomhustemperatur är. Jag skruvar upp värmen och hon stänger av den varje dag. Lämnar man rummet vid sju på morgonen och kommer tillbaka runt niosnåret på kvällen har det hunnit bli lite svalt. Fördelen med de tunna fönstren är att jag kan somna till ljudet av hur rödljusen slår om på gatan nedanför, det ger ändå en slags trygghet.