Känns bekant på nåt vis

Redan känner vi oss hemmastadda här. På väg till den första pressträffen med svenskarna blev vi stoppade i ingången till den paralympiska byn och fick vet att vi inte fick komma in om vi inte ansökt om guest passes 24 timmar tidigare. Dom reglerna var nya för dagen. Igår gällde nåt helt annat. Efter lite trixande blev vi till sist insläppta.

Egen buss från hotellet till mediacentret, bara jag och chauffören i en buss av årsmodell 1972. Gjorde i alla fall chaufförens dag när jag gav honom två pins - en till honom och en till hans rumskamrat. Han berättade att hans moster bodde i Rotterdam och undrade om det var nära Sverige.

På plats utanför mediacentret, som ligger i anslutning till hockeyarenan, var det ganska oklart var själva ingången var. Men också det löste sig.

Tur att det finns snälla funktionärer.

Inköp av internetuppkoppling som inte fungerade, fast jag mutat personalen med pins. De ställde i alla fall snällt upp och hjälpte till att få igång allt.

På något vis känns allt redan väldigt välbekant och vant. Det är så här det är att följa ett Paralympics.