Historien om en förlupen puck

Egentligen var det ju slut igårkväll. Men innan vi kliver på vårt plan mot Amsterdam och sedan Sverige måste jag bara berätta en historia som varit en följetong i tidningen sedan vi kom. Den handlar om Kanadas guldpuck, alltså den puck som Sidney Crosby avgjorde OS-finalen i hockey med.

Den var försvunnen under någon vecka och hela Kanada sörjde denna historiska klenod - i alla fall om man ska tro nyheterna.

Så dök den plötsligt upp i Finland i fickan hos en linjeman. Efter målet och den allmänna segeryra som utbröt gjorde den finske linjemannen som linjemän alltid gör efter mål. Han tog pucken ur mål, stoppade den i sin ficka och glömde sedan bort det hela. Packade och återvände sedan hem till Finland.

Det var när han packade upp hemma igen som han hittade pucken. Då tog han kontakt med kanadensarna. Pucken skickades till åter över Atlanten tillbaka till Kanada och hockeyns Hall of Fame i Toronto. Men där ska den inte stanna inlåst. För som John Furlong, chef för Vancouvers OS- och Paralympicsorganisation, sa:

Pucken är inköpt av OS-organisationen, målet gjordes i Vancouver. Det är viktigt att folket i Vancouver får sin tid med pucken och den måste göras tillgänglig för hela landet.

Det känns skönt att veta.

Att en medalj kan värma så

Vi stod i hällande regn i Whistler Paralympic Park. Blöta och frusna utan känsel i fingrar och tår. Då stormar en 15-åring fram i spåren på ett sätt vi aldrig trott var möjligt. Han fajtas med den oslagbare Brian McKeever -  som till och med åker ifrån sin egen ledsagare i spåren. Det räcker hela vägen till ett brons för en debuterande svensk paralympier som ännu inte gått ur grundskolan och hans lika suveräna ledsagare.

Det var inte så att solen plötsligt kom fram ur molnen eller att regnet upphörde. Men det blev  plötsligt mycket roligare att stå på den blå platsmattan i mixade zonen och se två figurer i mörkblå överdragsdressar (Zebastian Modin och ledsagaren Albin Ackerot) vandra mellan intervjumikrofonerna.

För det svenska curlingbronset vill jag respektfullt lyfta på mössan. Det var en stor insats - efter en turbulent turnering.
För det svenska sprintbronset krävs en ljudlig applåd. Vilken otrolig insats och vilken sanslös tävlingsinstinkt.

Nu när den paralympiska elden släckts i Whistler och Vancouver är det bara för oss att ta av ackrediteringarna, dumpa vinterkängorna och återvända hem till en mer normal vardag.
Bortsett från några mögliga mackor, lite väl mycket regn och en del mycket nitiska funktionärer har det varit häftiga spel.

Jag kommer att sakna Vancouver från dess soliga sida, blommande magnoliaträd och utsikten från mitt hotellfönster.

I väntan på finalen

I väntan på en bronsmatch

Här i Vancouver är det sista tävlingsdagen för detta Paralympics. Det innebär att man redan börjar riva och packa ihop fast vi ännu väntar på att rullstolscurlingen ska starta sin final och bronsmatch. Det betyder också att lunchen idag bestod av hård pizza, det sista som fanns kvar kan man gissa.

I morgon väntar Whistler och sprint. Sen återstår bara avslutningen. Hög tid att göra några marginalanteckningar från dessa dagar:

• Koreanska fans är entusiastiska och väldigt många. I mina öron låter deras ramsor som Heja Finspång, men jag är ju å andra sidan ingen expert på Koreanska.
• Koreanska TV-team är också stora. De är minst 6-7 personer samlade runt kameran för att hålla reda på mikrofon, sladdar, kamera och stillbildsfotografera själva intervjun.
• Kanadensisk publik är mycket patriotisk. Så är väl aldrig den svenska...
• Svenska curlare spelar extra bra under press. En fantastisk egenskap men väl nervöst för oss som tittar på.
• Norge tog den största skalpen. De slog Kanada i kampen om kälkhockeybronset. Kanadas jakt på hockeytrippel slutade utan medalj i kälkhockey. Man får lyfta på mössan för norrmännen som lyckades igen.
• Vancouver är en fin stad när solen skiner.
• Man får gå på gräset i parken, det gillar vi.
• De vilda djur jag sett fritt under denna vecka: vithövdade örnar, kanadagäss och en ekorre. Alla i Vancouver, trots våra strapatsrika resor upp i bergen.

Vår stund i solen

Ännu en morgon när vi kravlade oss upp i ottan när mörkret fortfarande vilade över Vancouver. Ännu en dag i Whistlers vildmark - eller Whistler Paralympic Park - hägrade. Efter ingående studier av väderprognosen fanns visst hopp om bättre väder. Men för säkerhets skull lämnade vi hotellet rejält extrautrustade.

Dagens första solstråle tittade fram när vår skjuts svängde in framför hotellet. Denna gång bil från dörr till dörr i båda riktningarna. En ovan lyx.

Solen flödade över längdstadion och extra mycket över de svenska åkarna som överträffade sig själva. Till och med de stränga funktionärerna lättade något på reglerna och lät oss intervjua åkarna längre än fastslagna nittio sekunder i mixade zonen. Mest berodde det nog på att vår MediaMaMa rutit till med bestämd stämma.

Stärkta av svenska framgångar ställde vi kosan tillbaka mot Vancouver och curlinghallen. Där gick solen tillfälligt i moln när svenskarna så knappt förlorade dagens första match. Från att ha varit ganska nära den sista semifinalsplatsen var vi nu tillbaka i ett läge vi skådat hela veckan i curlinghallen - väldigt många lag på samma placering. Alternativen till hur denna dag skulle kunna sluta var plötsligt vädligt många. Ett, två eller till och med fem lag på samma poäng redo att hugga den sista slutspelsplatsen.

Ägnade lunch-middagen - det blev ett sammanslaget mål idag - åt att skissera olika scenarier och fundera över hur vår morgondag skulle kunna se ut. Talade varmt och länge om vår favorit - att Sverige skulle vinna och de andra lagen som lurade där bakoma förlora. Vi gjorde det så intensivt att det nog kan kvala in som positiva affirmationer.

Tyskland var Sveriges motståndare och min tyske bänkgranne på pressläktaren hade redan innan kastat in handduken. "Sverige, kommer att vinna", bedyrade han, medan jag undrade om det låg någon dold taktik bakom det uttalandet. Hal som en ål svamlade jag om att alla har chansen att vinna och att jag hört att Tyskland är ett svårt lag. Allt för att inte falla i fällan.

Min tyske kollega hade rätt. Jag drog längsta strået - eller var det kanske laget som såg till att det blev så? I alla fall vann Sverige. Men det gjorde även Italien på banan bredvid så i morgon väntar ett av våra skisserade scenarion - skiljeomgång mot Italien om den sista semifinalplatsen. Må bästa svenskar vinna - nej, laget menar jag förstås - eller?

Utsikt från ett hotellrum

Jag bor på Broadway - tjusigt värre. Och en solig dag som denna är utsikten från min balkong på tionde våningen helt okej. Högt läge är tyder på viss klass. Det är väl därför fotograf Martin bor fem våningar ovanför mig.

Det jag tycker mindre bra om är den eviga väntan på hissarna. Här tycks alla tider vara rusningstider men allra värst är det kring frukosttid. För att få åka dit man vill måste man dra sitt rumskort - innan dörrarna stängs. Oftast hinner jag inte det och får då åka upp och ner mellan våningarna några gånger innan jag hamnar rätt. Men inget ont som inte har något gott med sig. Jag har hunnit snappa upp både ett och annat under en veckas hissåkande. Till exempel vet jag att mannen som fyller på varuautomaterna i korridorerna kommer varje måndag.

Lite mindre gillar vi att vårt hotell också hyser en hel hop Kanadafans. Den dag vi skulle åka till Sveriges kälkhockeymatch mot just Kanada fick vi kryssa fram genom lobbyn mellan horder av rödmålade fans. Borde ha förstått att det var ett dåligt omen.

Vi har rejält tilltagna rum med rejält tilltagna möbler. På mitt rum finns två så kallade enkelsängar, stora som dubbelsängar. Någon har sagt att de kallas King size. Jag lutar mer åt Giant size. Men det finns en tjusning i att ha en säng som man kan sova på tvären i.

Värre är skrivbordet eller snarare stolen. Tillsammans är de konstruerade för en tämligen lång person vilket gör att jag får sitta med händerna i höjd med hakan när jag skriver detta. Men vad gör man inte för konsten.

Vancouverborna tycks vara ena riktiga vikingar. Eller så förväntar dom sig att gästerna ska vara det. För kyla är inget problem här och därför kör dom med enkla glas i sina fönster. Blir förstås en naturlig luftcirkulation men också rätt kyligt. Jag och städerskan har dessutom olika syn på vad en dräglig inomhustemperatur är. Jag skruvar upp värmen och hon stänger av den varje dag. Lämnar man rummet vid sju på morgonen och kommer tillbaka runt niosnåret på kvällen har det hunnit bli lite svalt. Fördelen med de tunna fönstren är att jag kan somna till ljudet av hur rödljusen slår om på gatan nedanför, det ger ändå en slags trygghet.

Fältstudie

Efter digra fältsstudier i mixades zoner och mediacenter under fyra Paralympics har jag kunnat kartlägga ett antal olika mediakaraktärer. En kategorisering underbyggd av noggranna empiriska studier:
Den högljudda journalisten. Uppträder gärna i grupp om flera. Pratar högt med varandra eller i mobiltelefon, yviga rörelser. Knuffar gärna omkringstående eller tappar saker på dem. Har vanligen sin hemvist i södra Europa.
Den alltid trötte journalisten. Somnar var helst det finns tillfälle till det. På bussen, över datorn i mediacentret, på pressläktaren i väntan på att tävlingen ska börja, i mixade zonen i undantagsfall och bara när den är inomhus. Oftast hemmahörande i Asien.
Den klagande journalisten. Berättar vitt ochh brett för alla som vill - eller inte vill - höra om sin ansträngda arbetssituation. Ger intryck av att arbeta 24/7 och ha chefer med orimligt högt ställda förväntningar. Påfallande ofta med nordamerikanskt påbrå.
Den bacillrädda journalisten. Redo att rycka fram ett nytt munskydd ur fickan vid minsta antydan till harkling eller nysning. Inte för att räcka till den som är sjuk utan för att täcka sin egen mun och näsa och hålla bacillerna borta. Vanligen från Korea eller Japan.
Den fräcke journalisten. Blundar för avspärrningar och skyltar. Tränger sig in varhelst det går, gärna på ställen där media inte får vistas. Uppvisar den oskyldigaste min vid upptäckt och förstår väldigt få språk när det drar ihop sig till tillrättavisning. Gäller nog oss alla när nöden kräver.

En annorlunda resa

Påpälsade med halva garderoben steg vi upp i gryningen för att göra vår första tripp upp i bergen, till grizzlybjörnarnas trakter. En spänd förväntan låg i luften när vi äntrade den buss som skulle ta oss ut i vildmarken.

Sen öppnade sig en lucka till en parallell verklighet. Lagom till att bussen skulle starta välde en grupp italienska journalister in. De babblade runt och försenade vår avresa med en halvtimme.
Vi hade samma mål - vi och italienarna - Whistler Paralympic Park. Ja, vi skulle se längdåkarna kämpa tappert i spåren.

Efter två timmars resa, den sista biten längs en skakig grusväg, blir vi avsläppta på en gigantisk öde parkeringsplats mitt ute i skogen. Det enda som finns här förutom en liten grupp journalister är två ensamma bajamajor i ett hörn.
Tjugo minuter passerar och alla lyssnar spänt. Vad är det för ljud? Runt kröken kommer så småningom en buss. Vi kastar oss in och färdas i ytterligare 20 minuter, passerar hoppbackarna och släpps av utanför ett högt staket på en ny parkeringsplats.
Äntligen framme, tänker vi och hastar in genom ingången. För att upptäcka en ny buss som ska ta oss vidare - förhoppningsvis ända fram till skidstadion.

Efter en halv dags hårt arbete och slit i den mixade zonen ser vi fram emot en lugn bussresa hem mot bebodda trakter. Vi har noga studerat tidtabellen och tror oss veta hur vi ska åka.

Men tänk så fel man kan ha. Den första funktionär vi frågar säger att det går en matarbuss från skidstadion halv tre och med hjälp av den ska vi nå den bussen som ska ta oss vidare till Vancouver och som går vid tre från mediacentret i Whistler. Ja, då vi kan kliva på längs vägen.
Nästa funktionär säger att det kommer att gå en direktbuss från skidstadion till Vancouver vid halv fyra. Vi behöver inte åka matarbuss. Passar oss perfekt eftersom vi vill hinna till curlingen som börjar klockan sex i Vancouver.
Men den tredje funktionären förklarar att vi måste ta en matarbuss ända in till Whistlers mediacenter för att där kliva på Vancouverbussen. Matarbussen från skidstadion går kvart i tre så sorry, men vi kommer inte att hinna med trebussen. Vi får nog ta bussen efter som går om två timmar.

Det blir förstås så. Vi blir kvar uppe i Whistler till fem. Åker hem i samma buss som de babblande italienarna. Väl i Vancouver missar vi vår buss till curlingen med ett par minuter får vänta en halvtimme till.

Men vi hade i alla fall tur med vädret... Och hann precis i tid för att se Sverige spöa Kanada i curlinghallen.

PS. Dagens McKeever: Han tog sitt första guld i Whistler Park idag. Vi får se om det kommer mer.

Språkkurs - the hard way

Idag lärde vi oss att mål heter but på franska - den hårda vägen. I kälkhockeymatchen Sverige-Kanada var tio av elva but kanadensiska och ett svenskt.

Sen lekte jag och mediatransport "gömma bussen" - det var bara det att dom glömt  säga det till mig. Efter två vändor mellan mediacenter och bussparkeringen stod den i alla fall där. Bussen som jag skulle ta till curlinghallen.

Hann fram i tid för att se ridande gränspolisen möta skotska infanteriet. Allstå inmarschen innan matcherna startar. I täten kommer ett gäng i kiltar spelandes säckpipa, de följs av funktionärer som är klädda som de ridande gränspoliser jag sett på bild. En polis framför varje tävlande nation och han - för jag har bara sett manliga än så länge - bär plakatet med nationens namn och efter honom kommer de tävlande in.

Hemma på hotellrummet har den stora papperinsamlingen redan börjat leva sitt eget liv på skrivbordet. Än har det bara gått två tävlingsdagar. Man undrar hur det ska sluta.

Sommar?

Vi går in i den andra tävlingsdagen av vinter-Paralympics och när vi vaknade i morse hade det blivit sommar i Vancouver. Den kanadensiska sommaren bjuder så här långt på 5-6 plusgrader och ganska mulet väder. Anade solen en stund i morse, men den verkar nu vara på väg bort.

Bara att konstatera att Kanada och jag inte har samma idé om vad sommar innebär. Men jag har i alla fall anpassat mig till den lokala seden och ställt fram min klocka en timme. Det är inte utan att man börjar känna sig lite tidsvill. Nio timmar tillbaka för tre dagar sedan och nu en timme fram.

Gårdagen innebar omkastningar i vårt noga planerade schema. Störtloppstävlingarna i Whistler är framflyttade på grund av vädret och slalomtävlingarna hastigt flyttade till idag. Vi hamnade i huvudbry och stor beslutsångest men har nu valt att stanna i Vancouver för dagens hockey- och curlingdos.

Gådagens McKeever notering, som jag glömde då: Det blev en start i skidskyttet för kanadensaren men ingen medalj utan en sjätteplats. Berodde det på en dålig skjutdag eller förkylning?
Dagens McKeever: inga tävlingar för åkarna med synskada i dag.

Vårens mode

Vi vet alla att fotografer är ett modemedvetet släkte. En gång vart fjärde, eller egentligen vartannat år, står de i rampljuset som modeikoner. Lite rädda att sticka ut men ändå med en klädsel som ofta höjer sig över mängden.

Senare år har det tydligaste tecknet varit en väst - ibland neonfärgad med pikanta reflexdetaljer, ibland mer vildmarksanpassad i kaki med många fickor som en effekthöjande detalj.

Nu noterar vi dock att vårens fotografmode i Vancouver förespråkar grön ärm - men endast en.

Stilstudie av vårens fotografmode.

Som att flyga

Att följa ett Paralympics är lite som att resa med flyget. Tidig inchekning, säkerhetskontroller, transfer fram och tillbaka och ofta lång väntan. Nu sitter vi här incheckade för invigningsceremonin som startar om en och en halv timme.

Jag ljuger lite för vi behövde inte gå genom någon säkerhetskontroll den här gången. Vi fick gräddfilen förbi alla andra som väntade på att scannas på längden och bredden. Väl inne, den vanliga förvirringen om vilken ingång som var mediaingången och var våra platser fanns.

Det väntas bli fullsatt men än så länge är vi bara en tapper skara på plats. Bäst av allt, jag vet exakt vad som kommer hända. Jag har det framför mig i den stora mediapärmen. Men inget får avslöjas i förväg.

Dagen I

I som i invigning. Det är idag det drar igång på riktigt men fortfarande några timmar kvar till kvällens invigning så jag kan istället sprida lite nya heta avslöjanden.

Det ryktas att Brian McKeever är sjuk - han som inte fick åka femmilen på OS. Utan tvekan är han en av Kanadas stora namn under Paralympics och en som förväntas bärga ett antal medaljer. Men nu är han förkyld och kanske hoppar han över lördagens jaktstart i skidskytte. Om man får tro tidningarna.

Annars ägnas en del åt kvällens invigning och jag har förstått att det fanns en del synpunkter på OS-invigningen. Bland annat att det var för lite franska, och då pratar jag inte bröd. Det ska det bli ändring på ikväll. Dessutom finns ett krav på att lyfta fram det multikulturella Kanada och en hel del annat som förstå-sig-påarna tycker ska vara med. Man är glad att man inte ingår i planeringskommittén.

Våra förberedelser idag går ut på att teståka olika transporter till arenorna, allt för att vara förberedda inför skarpt läge. Men vi avstår nog den två och en halv timme långa bussturen til Whistler. Den får vänta till måndag.

Dagens vädernotering - samma som igår. Regn och grått. En funktionär sa till oss igår att Vancouver lider av manodepressivt väder - det pendlar fram och tillbaka. Sant eller inte - men vi såg faktiskt solen i tio minuter.

Känns bekant på nåt vis

Redan känner vi oss hemmastadda här. På väg till den första pressträffen med svenskarna blev vi stoppade i ingången till den paralympiska byn och fick vet att vi inte fick komma in om vi inte ansökt om guest passes 24 timmar tidigare. Dom reglerna var nya för dagen. Igår gällde nåt helt annat. Efter lite trixande blev vi till sist insläppta.

Egen buss från hotellet till mediacentret, bara jag och chauffören i en buss av årsmodell 1972. Gjorde i alla fall chaufförens dag när jag gav honom två pins - en till honom och en till hans rumskamrat. Han berättade att hans moster bodde i Rotterdam och undrade om det var nära Sverige.

På plats utanför mediacentret, som ligger i anslutning till hockeyarenan, var det ganska oklart var själva ingången var. Men också det löste sig.

Tur att det finns snälla funktionärer.

Inköp av internetuppkoppling som inte fungerade, fast jag mutat personalen med pins. De ställde i alla fall snällt upp och hjälpte till att få igång allt.

På något vis känns allt redan väldigt välbekant och vant. Det är så här det är att följa ett Paralympics.

På plats i Vancouver

Anlände till Vancouver igår kväll, det vill säga mitt i natten svensk tid. Som den vane globetrotter redaktören är har det inte varit några problem med tidsomställning. Efter en skön natts sömn, lätt träningspass och en stadig frukost med blåbärsvåfflor är jag nu redo att kasta mig ut i verkligheten för att fånga de heta ögonblicken.

Redan före frukost hade jag skaffat mig koll på läget. Vi får tydligen morgontidningen utanför rummet varje dag. Det gillar vi skarpt. Och det är därför jag nu kan avslöja att de kanadensiska alpinåkarna, de sittande, har en supersitski som de kommer att köra under Paralympics - Alpha One.

Jag är lite imponerad själv, har varit i landet i drygt 14 timmar och redan hittat de stora nyheterna.

Vädret däremot, imponerar inte så här långt. När jag drog ifrån gardinerna i morse öste regnet ned och sikten från tionde våningen var i det närmaste obefintlig. Nu har det slutat regna men fortfarande blygrått och disigt.

På dagens program står en pressträff med svenskarna, kolla lite kälkhockey och fixa praktiska detaljer - som en adapter. Min egen ligger nesligt nog kvar hemma. Hotellet har lånat ut en men jag behöver också en att använda ute på arenorna.

Nu på väg - eller i alla fall på en flygplats och snart på väg.

Teknikens under

Jag har svurit alla besvärjelser, klappat på datorn, sjungit för mobilerna och dansat motsols runt skrivbordet tre gånger. Allt för att göra teknikgudarna på ett gott humör. Jag vill att de ska hålla sin hand över oss i Vancouver så att alla uppkopplingar och annan teknik fungerar.

Det enda jag inte gjort är att överlämna någon offergåva.
Kanske är det därför jag inte får mitt mobila modem att fungera trots att jag provat allt jag kan komma på. Det som återstår är att hoppas på ett mirakel på vägen. Om inte det fungerar då återstår bara att donera modemet som offergåva.

T -42.30 H

Ti mainus fårtito påint thörti aörs. Det är vad som står i rubriken. Eller T minus fyrtitvå komma trettio timmar. Alltså 42 timmar och 30 minuter till Take off mot Kanada. Jag har för mig att det är så man snackar i rymdsvängen. Men efter att ha letat i Christer Fuglesangs bok inser jag att det rätta uttrycket är Lift off. Nu ska jag ju inte ut i rymden utan till Kanada så jag håller fast vid mitt Take off.

Alla som läst Fuglesangs rymddagbok vet att förkortningar är det som gäller när det stora äventyret drar igång. Jag kan avslöja att jag redan nu drabbats av SS (skoskav) av mina nya vattentäta skor som inhandlades i helgen. Så frågan är om de ska med i packningen.

Det avgörs i morgon när det är planerad PD (packningsdag). Då kommer det säkert vara en hel del HSDHFP (hur ska det här få plats) och NHJGL (Nej har jag glömt) liksom VHJL (var har jag lagt) och ÄDHVRS (är det här verkligen rätt sladdar - till dator, telefon och annan nödvändig utrustning).

Med all säkerhet blir det rätt hård prioritering för att få plats med allt i packningen. Men trots allt är det viktigaste att ha med sig BPA (biljett, pass och ackreditering). Det mesta annat går ju att ordna på plats.

Nu är det i alla fall hög tid att AJSSVK (avsluta jobb som ska vara klara - innan avresan), så jag säger Over and out. 

Packningen del 2

En resande reporters bästa vän(ner)

Erkänn att spänningen stiger nu när vi kommer till andra delen i min packningshistoria, som också kan kallas Gissa bilden. Hemstickade tubstrumpor och svettband?

Fel. En slags torgvantar som gör att reportern också klarar att anteckna under kyliga förhållanden. Hoppas jag i alla fall. Har inte hunnit testa fullt ut ännu.

Och det allra viktigaste: Åksjukeband. Ett måste för den som ska tillbringa timmar och åter timmar på buss och ändå försöka uträtta nåt vettigt. Visst lite högljudda i färg och mönster, lite 1980-tal över det hela. Men jag kommer aldrig, aldrig att skiljas från dem så länge resåren håller ihop. 

Avundsjuk - moi?

Nås av rapporter från Vancouver Island, där truppen laddar upp. De talar om strålande sol, ett par minusgrader och perfekt vallade skidor. Ja, det vet man ju att de svenska vallarna de lirar i en helt egen division.

Är jag avundsjuk? Inte alls. Utanför fönstret, till mitt uppladdningsläger, snöar det hysteriskt och termometern visar minus fem. Den bistra vind som blåser ger väl en köldeffekt på minus 20. Kanske överdriver jag lite, men ytterst lite.

Det borde vara jämförbart med höghöjdsträning, att träna under betydligt hårdare förutsättningar än vad som kommer att råda när läget blir skarpt. Inse vilken kanonform jag kommer att vara i när jag anländer till Vancouver och ett betydligt mildare klimat.

SL har återigen satt in tunnelbanan i trafik så jag har fått dra ned på bussträningen. Men vill minnas att jag hört att det ska vara bra att hålla igen lite innan man står på startlinjen. Där är ytterligare en sak som talar för mig när bussracet mellan Vancouver och Whistler startar.

Packningen del 1

Vissa saker är avgörande för en lyckad resa. Pass och biljetter. Ja, men i det här fallet tänker jag på en annan viktigare del av packningen. Orden. Hur skulle vi annars kunna jobba från utlandet, där de oftast använder helt andra ord.

Dags att dra fram den där lådan som står längst in i hörnet, bakom julpyntet. Den med orden som bara används vid speciella tillfällen.Nu ska vi se vad som finns här:

"Suveränt". Börjar se slitet ut men med lite tejp och pustning är det som nytt. Svårt att vara utan. Tänk bara suverän insats eller suverän öppning. Varvar jag dessutom med fantastisk och imponerande så behöver jag inte slita så mycket på det. Då håller det nog ett tag till.

Här ligger "Ända in i kaklet". Men det känns mer som det hör sommaren till, tänk fotboll kanske till och med simning. Men den här gången får det stanna hemma.

Bragd som i bragdinsats, bragdartad. Svårt val. Känns lite överutnyttjat i dessa dagar. Plockar väl med det för säkerhets skull, man vet ju aldrig vad som händer.

Tufft, succé, fullträff, favorittryck, lossna och räcka till är givna i bagaget. Men sen är det dags att stänga lådan och sätta punkt.

Man vill ju resa med lätt packning och ett och annat kan man kanske köpa där borta.

En egen valuta

Visst skulle man kunna tro att kanadensiska dollar är det som gäller i Vancuver. Det är inte helt sant. Under Paralympics dyker en annan gångbar valuta upp. Pins.
Såna där små nålar och broschliknande saker som man fäster på kläderna för att visa sitt lag, spännande platser man besökt och så vidare.

Det kanske inte går att handla mat och andra basnödvändigheter för dem. Men det går att köpa extra hjärtligt bemötande och tjänstvillighet. Under ett Paralympics går det inte att röra sig över en enda yta utan att det dyker upp någon funktionär som ställer fråga: Do you have pins?

Tre Paralympics hittills har mitt stående svar varit: No, sorry.

Inte den här gången. Nu stoppar jag fickorna fulla med gyllene pluppar och tänker att allt som glimmar verkligen kan vara guld.

Jag känner mig som Joakim von Anka - snuskigt rik. Tänk vad jag ska kunna åstadkomma med alla mina pins! Alla fördelar jag kan vinna.

Och det bästa av allt. Det finns mer i kassavalvet, har jag hört.

Uppladdning och nedräkning

Idag reste, nästan hela, svenska truppen mot Vancouver och uppladdningsläger på Vancouver Island. Curlinglaget är fortfarande kvar i Sverige, de åker på lördag, och så jag. Min avresa blir om tio eller är det kanske nio dagar. Det beror på om man räknar kanadensisk eller svensk tid.

Mitt uppladdningsläger blir i Stockholm, på hemmaplan. Tror stenhårt på att förbereda sig i en trygg, välkänd miljö för att få ut bästa resultat när det sedan blir skarpt läge.

Precamp Stockholm.

Bästa tänkbara miljö och förutsättningar för att finslipa de sista detaljerna.

Dagens stora fråga är annars: Vad har man på fötterna under ett Paralympics där underlaget utomhus kommer att variera mellan stadsgator, leråker och snö. Gummistövlar känns logiskt. Men knähöga, skogsgröna fjällvandrarstövlar tar inte bara stor plats i packningen, de känns inte heller som rätt klädkod på ett Paralympics. Så problemet kvarstår att lösa.