Inlägg
Läser i tidningen att Brian McKeever inte får starta i dagens femmil. Vem??? undrar ni.
Det är den kanadensiske längdåkare som uppmärksammats stort i svenska medier, och gissningsvis i en rad andra länder. Han skulle bli den första idrottare med funktionsnedsättning att starta i både vinter-OS och vinter-Paralympics.
McKeever som har en synskada kvalificerade sig genom att vinna just femmilen vid Kanadas OS-uttagningar. Och nu får han alltså inte starta.
Inge Bråten, han som var svensk förbundskapten tidigare och nu är coach för Kanada, säger att han måste ställa upp de bästa åkarna i dagens lopp. Inget konstigt med det. Han har fyra åkare som han bedömer har större chanser än Brian McKeever. Men det är det som kommer sedan som kickar igång mina konspirationsteorier.
"Och tyvärr måste jag säga att normalt är alla fyra snabbare än Brian." Säger Bråten säger till medierna.
Normalt - alltså i stort sett alltid. Betyder det att det aldrig var tänkt att han skulle starta? Hur tänkte kanadensiska lagledningen när de glatt lyfte fram McKeever innan OS och alla pratade om att han skulle bli historisk? Nja, om någon annan blir sjuk eller skadad så kanske vi sätter in McKeever på femmilen. Missförstod vi alltihopa? Är jag överdrivet misstänksam?
söndag 28 februari 2010
fredag 26 februari 2010
Makterna är med mig
När jag vandrar hem genom ett Stockholm och dimman trycker sig ner mot marken, då infinner sig den rätta Whistler-känslan. Det regnar inte men droppar så fint från taken rakt innan för jackkragen.Bara regnblandad snö som saknas men när jag tittar på helgens väderprognoser ser det riktigt lovande ut.
Är det inte helt fantastiskt - först bussarna och nu vädret. Allt går min väg just nu.
torsdag 25 februari 2010
Papper och åter papper
Det papperslösa samhället. Är det fortfarande någon som minns den visionen? För det stannade ju på något vis på det teoretiska planet. I alla fall i min närmiljö.
Ett papperslöst Paralympics finns inte heller. I alla fall inte för oss som försöker rapportera därifrån. Men bättre har det blivit.
Till Aten 2004 åkte jag som rookie med en manual i storlek motsvarande en halv telefonkatalog, om man tänker sig Jämtlandsdelen. Den innehöll allt som var bra att veta och viktigt att hålla reda på. Rädd som jag var att missa något av vikt packade jag noggrannt ned den i mitt bagage. På plats i Aten upptäckte jag att det mesta var inaktuellt i manualen som tryckts dryga halvåret tidigare.
Nu för tiden finns ingen telefonkatalog i packningen men fortfarande många, många papper. Och så kommer det att vara så länge det i någon arbetsvrå för journalisterna finns en skrivare. För det finns ju så mycket som är bra att ha. Startlistor, resultatlistor, tabeller, medaljställning, fakta kring andra länders aktiva. En korrigerad starlista, morgondagens program och kanske det för nästa dag, även om det troligen kommer att justeras.
Allt det här finns förstås att nå via internet och intranät. Men när man sitter där på bussen eller på frukosten eller väntar på middagen då känns det alltid så mycket enklare att gräva bland sina papper än att plocka fram datorn för att kolla hur det var med. Vi känner oss trygga med papper i handen. Som en snuttefilt, eller en hel massa filtar.
Högen papper växer med tiden. Ju längre in i spelen desto vildvuxnare lösbladssystem. Rätt vad det är försvinner nåt papper men då är det ju bara att printa ut ett nytt.
Inte vågar man lämna sina papper när det är dags att åka hem. Tänk om man behöver just det där resultatet från den andra curlingmatchen i grundspelet och det inte finns på nätet. Bäst att ta med sig. Därför rymmer resväskan hem en pappersmängd motsvarande ungefär en julgran eller två.
Men nästa gång kanske...
Ett papperslöst Paralympics finns inte heller. I alla fall inte för oss som försöker rapportera därifrån. Men bättre har det blivit.
Till Aten 2004 åkte jag som rookie med en manual i storlek motsvarande en halv telefonkatalog, om man tänker sig Jämtlandsdelen. Den innehöll allt som var bra att veta och viktigt att hålla reda på. Rädd som jag var att missa något av vikt packade jag noggrannt ned den i mitt bagage. På plats i Aten upptäckte jag att det mesta var inaktuellt i manualen som tryckts dryga halvåret tidigare.
Nu för tiden finns ingen telefonkatalog i packningen men fortfarande många, många papper. Och så kommer det att vara så länge det i någon arbetsvrå för journalisterna finns en skrivare. För det finns ju så mycket som är bra att ha. Startlistor, resultatlistor, tabeller, medaljställning, fakta kring andra länders aktiva. En korrigerad starlista, morgondagens program och kanske det för nästa dag, även om det troligen kommer att justeras.
Allt det här finns förstås att nå via internet och intranät. Men när man sitter där på bussen eller på frukosten eller väntar på middagen då känns det alltid så mycket enklare att gräva bland sina papper än att plocka fram datorn för att kolla hur det var med. Vi känner oss trygga med papper i handen. Som en snuttefilt, eller en hel massa filtar.
Högen papper växer med tiden. Ju längre in i spelen desto vildvuxnare lösbladssystem. Rätt vad det är försvinner nåt papper men då är det ju bara att printa ut ett nytt.
Inte vågar man lämna sina papper när det är dags att åka hem. Tänk om man behöver just det där resultatet från den andra curlingmatchen i grundspelet och det inte finns på nätet. Bäst att ta med sig. Därför rymmer resväskan hem en pappersmängd motsvarande ungefär en julgran eller två.
Men nästa gång kanske...
onsdag 24 februari 2010
Vi tränar också
Tro inte att det bara är de aktiva som tränar inför ett Paralympics. Vi jobbar också hårt för att hitta formen, fast på lite andra sätt.
Den här veckan har jag till exempel satsat på extra bussåkning. Det är en återkommande gren för oss under spelen. I Vancouver pratar vi om bussresorna mellan stan och Whistler - det kan röra sig om en till en och en halv timmes restid, enkel väg.
Jag har inte fått till det med de långa resorna utan har istället gått in för många korta resor - vi kan kalla det intervallträning.
Smygstartade träningen lite lätt redan i söndags.
Här vill jag tacka Storstockholms lokaltrafik som så fint ställt upp för att ge mig riktigt bra förutsättningar genom att ställa in praktiskt taget all trafik med tunnelbanan och pendeltågen och ersätta den med några få bussar.
På så sätt fick jag samtidigt träna vänta på buss och trängas i oändlig kö samt åka på knökfull buss. Det har varit mycket värdefullt. Ofta är det svårt att hitta realistiska träningsförhållanden. Men i år känner jag att uppladdningen varit den bästa.
Jag har hört en och annan klaga för att tunnelbanan inte går. Men lite förståelse får ni väl visa. Det är ju Paralympics bara vart fjärde år - ni hinner åka tunnelbana många gånger däremellan.
Den här veckan har jag till exempel satsat på extra bussåkning. Det är en återkommande gren för oss under spelen. I Vancouver pratar vi om bussresorna mellan stan och Whistler - det kan röra sig om en till en och en halv timmes restid, enkel väg.
Jag har inte fått till det med de långa resorna utan har istället gått in för många korta resor - vi kan kalla det intervallträning.
Smygstartade träningen lite lätt redan i söndags.
Här vill jag tacka Storstockholms lokaltrafik som så fint ställt upp för att ge mig riktigt bra förutsättningar genom att ställa in praktiskt taget all trafik med tunnelbanan och pendeltågen och ersätta den med några få bussar.
På så sätt fick jag samtidigt träna vänta på buss och trängas i oändlig kö samt åka på knökfull buss. Det har varit mycket värdefullt. Ofta är det svårt att hitta realistiska träningsförhållanden. Men i år känner jag att uppladdningen varit den bästa.
Jag har hört en och annan klaga för att tunnelbanan inte går. Men lite förståelse får ni väl visa. Det är ju Paralympics bara vart fjärde år - ni hinner åka tunnelbana många gånger däremellan.
tisdag 23 februari 2010
Välkommen
Välkommen till vårt hörn av verkligheten under ett Paralympics - Mixade zonen. Här möter media aktiva och ibland ledare efter målgång eller matchslut. Som journalist tillbringar man en inte obetydlig del av tiden på ett Paralympics i mixade zonen.
I väntan på skarpt läge i Vancouver tänkte vi passa på att snabbguida genom vår arbetsmiljö under ett spel. Vi det är fotograf-Martin och skribent-Anita som fyller webben och tidningen med bilder och text.
Vi tillbringar som sagt en hel del tid i mixade zonen - i väntan på de aktiva, på att få ställa våra egna frågor och på att dom andra ska bli klara med sina. Ibland är där rymligt och luftigt, ibland står vi praktiskt taget på varandra. Det senare gäller ofta när någon tagit medalj och särskilt om det är guld. Då är det fler än svensk media som vill ha sin del av kakan. I Peking kunde det se ut så här:
Jag är helt säker på att i manualen för arrangörerna finns ett fylligt avsnitt om hur man planerar en mixad zon. Där står att den mixade zonen ska ligga så långt från pressläktaren som möjligt, gärna under läktarna eller i alla fall så att det inte går att se in på arenan därifrån. Mixade zonen är som ett slags ingenmansland - när man befinner sig där har man ingen aning om vad som sker utanför. Vägen från pressläktaren ner till mixade zonen ska vara så svår som möjligt, gärna både upp och ner i trappor och längs olika korridorer. Helst otydligt snitslad och med många alternativ att välja mellan - men förstås bara en som är rätt. Därför ser man ofta journalister med stirrig blick förvirrat springa upp och ned i trappor. De är på väg till eller från den mixade zonen.
I Turin irrade vi upp och ned bakom läktarna i hockeyarenan för att komma fram. Jag misstänkte att arrangörerna varje dag ändrade vägen. På bordtennisen i Peking fanns pressläktaren högst upp - förstås. Medias arbetsrum längst ned i ett hörn i källaren och mixade zonen någonstans mitt emellan. Det fanns en hiss som vi delade med aktiva och ledare. Det snabbaste alternativet var alltid att välja trapporna, förutsatt att man hittade dem.
Jag har upptäckt två undantag från den här regeln. Simning och skidor. Där finns den mixade zonen inne på arenan. Jag tror att det beror på att de är de mixade zoner man planerar sist och då har arrangörerna tappat lite av stinget. Man orkar inte fullfölja. Men ser i alla fall till att placera zonen så långt bort från banorna som det är möjligt och helst i en vinkel där det krävs kikare för att kunna läsa resultattavlorna.
Låter vi bittra? Inte alls. Vårt släkte gillar att klaga. Det är en del av vår livsluft. Innan spelen börjat får vi hålla till godo med det som kan komma att hända och det som varit.
Men vi älskar (nästan) varje minut på plats, vare sig vi väntar i mixade zonen eller irrar runt i en trappa, och har redan börjat räkna timmarna till tävlingsstart.
I väntan på skarpt läge i Vancouver tänkte vi passa på att snabbguida genom vår arbetsmiljö under ett spel. Vi det är fotograf-Martin och skribent-Anita som fyller webben och tidningen med bilder och text.
Vi tillbringar som sagt en hel del tid i mixade zonen - i väntan på de aktiva, på att få ställa våra egna frågor och på att dom andra ska bli klara med sina. Ibland är där rymligt och luftigt, ibland står vi praktiskt taget på varandra. Det senare gäller ofta när någon tagit medalj och särskilt om det är guld. Då är det fler än svensk media som vill ha sin del av kakan. I Peking kunde det se ut så här:
Jag är helt säker på att i manualen för arrangörerna finns ett fylligt avsnitt om hur man planerar en mixad zon. Där står att den mixade zonen ska ligga så långt från pressläktaren som möjligt, gärna under läktarna eller i alla fall så att det inte går att se in på arenan därifrån. Mixade zonen är som ett slags ingenmansland - när man befinner sig där har man ingen aning om vad som sker utanför. Vägen från pressläktaren ner till mixade zonen ska vara så svår som möjligt, gärna både upp och ner i trappor och längs olika korridorer. Helst otydligt snitslad och med många alternativ att välja mellan - men förstås bara en som är rätt. Därför ser man ofta journalister med stirrig blick förvirrat springa upp och ned i trappor. De är på väg till eller från den mixade zonen.
I Turin irrade vi upp och ned bakom läktarna i hockeyarenan för att komma fram. Jag misstänkte att arrangörerna varje dag ändrade vägen. På bordtennisen i Peking fanns pressläktaren högst upp - förstås. Medias arbetsrum längst ned i ett hörn i källaren och mixade zonen någonstans mitt emellan. Det fanns en hiss som vi delade med aktiva och ledare. Det snabbaste alternativet var alltid att välja trapporna, förutsatt att man hittade dem.
Jag har upptäckt två undantag från den här regeln. Simning och skidor. Där finns den mixade zonen inne på arenan. Jag tror att det beror på att de är de mixade zoner man planerar sist och då har arrangörerna tappat lite av stinget. Man orkar inte fullfölja. Men ser i alla fall till att placera zonen så långt bort från banorna som det är möjligt och helst i en vinkel där det krävs kikare för att kunna läsa resultattavlorna.
Låter vi bittra? Inte alls. Vårt släkte gillar att klaga. Det är en del av vår livsluft. Innan spelen börjat får vi hålla till godo med det som kan komma att hända och det som varit.
Men vi älskar (nästan) varje minut på plats, vare sig vi väntar i mixade zonen eller irrar runt i en trappa, och har redan börjat räkna timmarna till tävlingsstart.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)