Papper och åter papper

Det papperslösa samhället. Är det fortfarande någon som minns den visionen? För det stannade ju på något vis på det teoretiska planet. I alla fall i min närmiljö.

Ett papperslöst Paralympics finns inte heller. I alla fall inte för oss som försöker rapportera därifrån. Men bättre har det blivit.

Till Aten 2004 åkte jag som rookie med en manual i storlek motsvarande en halv telefonkatalog, om man tänker sig Jämtlandsdelen. Den innehöll allt som var bra att veta och viktigt att hålla reda på. Rädd som jag var att missa något av vikt packade jag noggrannt ned den i mitt bagage. På plats i Aten upptäckte jag att det mesta var inaktuellt i manualen som tryckts dryga halvåret tidigare.

Nu för tiden finns ingen telefonkatalog i packningen men fortfarande många, många papper. Och så kommer det att vara så länge det i någon arbetsvrå för journalisterna finns en skrivare. För det finns ju så mycket som är bra att ha. Startlistor, resultatlistor, tabeller, medaljställning, fakta kring andra länders aktiva. En korrigerad starlista, morgondagens program och kanske det för nästa dag, även om det troligen kommer att justeras.

Allt det här finns förstås att nå via internet och intranät. Men när man sitter där på bussen eller på frukosten eller väntar på middagen då känns det alltid så mycket enklare att gräva bland sina papper än att plocka fram datorn för att kolla hur det var med. Vi känner oss trygga med papper i handen. Som en snuttefilt, eller en hel massa filtar.

Högen papper växer med tiden. Ju längre in i spelen desto vildvuxnare lösbladssystem. Rätt vad det är försvinner nåt papper men då är det ju bara att printa ut ett nytt.

Inte vågar man lämna sina papper när det är dags att åka hem. Tänk om man behöver just det där resultatet från den andra curlingmatchen i grundspelet och det inte finns på nätet. Bäst att ta med sig. Därför rymmer resväskan hem en pappersmängd motsvarande ungefär en julgran eller två.

Men nästa gång kanske...