Att en medalj kan värma så

Vi stod i hällande regn i Whistler Paralympic Park. Blöta och frusna utan känsel i fingrar och tår. Då stormar en 15-åring fram i spåren på ett sätt vi aldrig trott var möjligt. Han fajtas med den oslagbare Brian McKeever -  som till och med åker ifrån sin egen ledsagare i spåren. Det räcker hela vägen till ett brons för en debuterande svensk paralympier som ännu inte gått ur grundskolan och hans lika suveräna ledsagare.

Det var inte så att solen plötsligt kom fram ur molnen eller att regnet upphörde. Men det blev  plötsligt mycket roligare att stå på den blå platsmattan i mixade zonen och se två figurer i mörkblå överdragsdressar (Zebastian Modin och ledsagaren Albin Ackerot) vandra mellan intervjumikrofonerna.

För det svenska curlingbronset vill jag respektfullt lyfta på mössan. Det var en stor insats - efter en turbulent turnering.
För det svenska sprintbronset krävs en ljudlig applåd. Vilken otrolig insats och vilken sanslös tävlingsinstinkt.

Nu när den paralympiska elden släckts i Whistler och Vancouver är det bara för oss att ta av ackrediteringarna, dumpa vinterkängorna och återvända hem till en mer normal vardag.
Bortsett från några mögliga mackor, lite väl mycket regn och en del mycket nitiska funktionärer har det varit häftiga spel.

Jag kommer att sakna Vancouver från dess soliga sida, blommande magnoliaträd och utsikten från mitt hotellfönster.